flaxncherry.blogg.se

Varför exiterar detta inom mig? Och varför ska det vara en anledning till att jag ska bli bromsad i min regulära vardag? 

Som många av er som både känner mig väl, och även er andra som ses som bekanta i min omkrets så har jag nog alltid sett som en väldigt energirik person, om inte annat säkert också väldigt excentrisk. Vilket jag kan förstå ”skrämt” iväg många i min omgivning. Men där också andra faktiskt accepterat det och stannat kvar i mitt liv. Detta har nog i sin tur lett till att jag som så många andra valt att ändra på min livssituation då och då för att försöka utvecklas succesivt och bli en bättre människa mest för mig själv, men också för andra runt om kring mig. Vilket i sig är ett rätt sjukt sätt att tänka på egentligen… för varför ska jag behöva ändra på mig för att saker ska bli lättare för någon annan. De borde egentligen väl ändå varje individ förstå att det inte är den smidigaste lösningen, men beror detta på vårt moderna utvecklade samhälle som vi lever i nu? Eller har vi människor alltid setts som extrema egoister i många fall?? Jag ska inte sitta här och säga att det är dåligt att vara egoist dock, det ska sägas att det är bra att ha sådana egenskaper med i vissa lägen och situationer där det behövs.

jag som person är inte världens bästa på att prata vältaligt och mitt sätt att utrycka mig kan lätt spåna iväg och kan bli smått extra vagant och låta bland annat rätt egoistiskt i sättet att diskutera i många fall. Tro Mig!! jag också fått höra det från många håll!?!?! Men hur ska man annars kunna förklara för någon annan om man i sig inte allt för sällan tar reflekterande bitar från sina egna tidigare erfarenheter, för att då kunna hjälpa en annan människa? Detta har således lett till att personen jag nämnt ovan tagit till sig väldigt drastiska åtgärder, många bra men också väldigt många extremt impulsiva beslut, trots någon form av grundlig eftertanke (enligt personen själv). Där jag då i stora fall funnits till hands för att möjliggöra dessa beslut som tagits drastiskt.

Men då kommer den stora frågan! Varför är det då jag som fått all skit och små hintande påhopp i slutändan???? För att jag vart med och supportat efter vägen? NEJ! Enligt då dennes personliga omgivna bekantskap så har det då vart mitt fel och jag har förändrat denne människa och fått personen i fråga att göra dåliga val och beslut. (och säger det med eller mindre rätt upp i ansiktet på mig också, och får mig att känna mig helt dum i huvudet, fast jag försökt vara en god vän i många år. Och de valt att inte lyssna ett dugg på vad jag har att säga kring situationen) När det i självaste verket inte alls vart jag som styrt dem utan personen själv i fråga. JAG KAN ALDRIG bestämma över en annan persons egna handlingar och beslut, jag kan endast vara med att påverka.  Efter den senaste incidenten där dessa former av påhopp förekommit har jag insett att jag helt enkel inte orkar längre, personen i fråga VILL helt enkelt inte ändra på sig, varav familjen i detta fall också håller hårt i dennes ”hand”. Jag har gett för många chanser till att finnas där, men i slutändan står jag där själv trotts att det inte är jag som har brist på nära goda människor som är villiga att ställa upp när det behövs. Och då ska Jag även också tillägga att denna människa skadat mig både fysiskt och psykiskt, men jag har ändå valt att finnas där ändå.

 Detta extrema och säkert smått förvirrande exempel har lett såklart till att jag fått en brist på tro till många människor jag möter, trots att jag säkert kan ses som smått naiv ibland. Men vem vill inte vara empatisk och ge andra människor ärliga chanser i livet? Det handlar väll om att ge och ta?.... sedan jag flyttade så har mitt liv i alla fall lett till nya reflektioner kring mitt tidigare liv, jag har också funnit människor i min omgivning som tänker ungefär på samma nivå, och lever med liknade diagnoser som jag själv vilket i sig känns väldigt skönt då jag inte känner att jag behöver ”bli dömd” för den jag är eller varför jag inte klarar av vissa situationer, eller att göra det jag brinner för vissa dagar.

Men trotts att mitt liv ser helt annorlunda ut nu, jämfört med för bara några år sedan, så är det fortfarande en hel del som jag alltid måste arbeta med både fysiskt och mentalt. Och ni som läst och begrundat mina tidigare texter, och pratat med mig i fysisk form. Antagligen har ni redan förstått att det är mycket att arbeta med och ta ”ställning” till, och som jag heller inte alltid kan förklara för er för att minnet eller kroppen sviker mig av ren utmattning och inte bara av att jag sover dåligt, men det faktum med att leva med en kronisk inflammation (fibromyalgi)är en tärande problematik som inte många förstår. Och då kanske många av er tänker som läser detta nu… varför löser hon det inte? Varför inte gå till läkaren som fixar det sig? träna, ät rätt kost o bla bla bla…Ni skulle bara veta hur många gånger jag fått höra det, pjuh! Riktigt så enkelt är det inte! Därför vill jag tydliggöra med en sammanfattning och ett utdrag ur en bok jag håller på att läsa som är väldigt intressant för att själv förstå min diagnos, och vilket kanske ger er lite mer filosofisk och djupare inblick dessutom!

Vid läkarbesök så förklarar en FMS-patient tydligt sina symptom till den tydligaste grad denne kan, i  men eftersom detta är en så pass osynlig diagnos i sig själv så blir oftast patienten i fråga misstrodd, detta grunds ofta i att läkaren i själva verket inte besitter tillräckligt stor inlevelseförmåga för att på så sätt bli införstådd i dess problematik som existerar hos patienten. vilket i sig kan resultera i bristande bedömning.

"Ibland kan denna brist på inlevelseförmåga och förståelse leda till att läkaren inte inser att patienten har så svåra besvär som hon säger. Han tror att hon är inbillningssjuk, att det är ”något psykiskt bakom” eller att patienten berättar om sina symptom för att uppnå en fördel."   

                                                                                                      Olin & Schenkmanis s.21

De skriver också i boken att patienterna i regel känner sig väldigt missförstådda i situationen, och väljer därför att medicinera själva vilket i sig blir mer kostsamt och utan vidare gott resultat i slutändan. (Olin & Schenkmanis 2002)

 Så bara den självklarheten att gå till en läkare för mig idag känns mer som en börda än hur det egentligen borde vara…”en lättnad och ett sätt att få hjälp när man har ont”. Detta förekommer dock som sagt inte bara hos läkare jag har vart hos, vilket bara de har vart ett antal, det har även förekommit hos många andra människor jag mött på vägen. Precis som jag nämnde lite tidigare det faktumet att kännas som att man bara gör en ”dålig” påverkan på andra människor fast att man bara vill väl och hjälpa till.

Att vara kreativ i sitt sätt att utrycka sig. Att ha ambition och extrem viljestyrka (och säkert en släng ad/hd på de) i samband med att ha fysisk och psykisk funktionsnedsättning går tydligen inte hand i hand för många. Inte heller för det med sig att man kan lida i så pass stor grad i många fall att de inte ens är arbetsföra längre och går på sjukbidrag. I mitt fall så är jag inte där ännu, och hoppas för guds skull att det inte kommer hända någon gång i framtiden heller.

Då jag är känd för att vara väldigt envis, bära tunga lass både fysiskt och psykiskt fast jag egentligen inte borde, inte heller är jag duktig på att be om hjälp när det kanske behövs, så försöker jag leva vidare ändå. Och ja jag valde säkert inte de allra bästa utbildningsformerna för det heller då det krävs mycket av en i en estetisk bransch som bland annat medietekniker. Men varför ska jag gå efter vad normen säger? Jag har för mig att jag skrivit i något annan textinlägg någon gång att i min familj, på båda mina föräldrars sida så är jag helt enkelt ”det svarta fåret” inte bara för att jag till säkert 90% av tiden går i svarta kläder som ”min” form av standard, men mer för att jag inte arbetar eller tänker inom det ”regulära” standardiserade genus samhället. Vilket jag ska ta och erkänna skrämmer mig lite eftersom det antagligen skulle tråka ut mig att stå på ett och samma ställe dag ut och dag in. (som t.ex. industri) Speciellt är jag nervös för hur det skulle bli om jag hamna inom städbranschen igen. Sen så får vi inte glömma det faktum att samhället i sig just nu komplicerar för oss människor med covid-19 som härjar världen runt. Och ja jag har i princip vart arbetslös sedan jag gick ut BTH förra året, har gjort lite inhopp här och var och extraknäcker som kontaktperson, vilket i sig är fantastisk roligt. Och skulle kunna tänka mig fortsätta med en lång tid framöver. Trots det får jag ändå verbala påhopp från en del både nära, och icke nära släkt och vänner om att …”vadå du kan ju inte gnälla över det Millan, du är ju bara 31!, skitsnack, du är bara lat som inte vill jobba!, du kan ju inte sitta och bara glo och hoppas på att arbetena kommer till dig!, varför ska du bara jobba 75%?, skaffa ett riktigt jobb, hur korkad e du egentligen?, varför pluggade du o tog SCN för det där om de ändå inte finns jobb för det?”

Känns dessa citat igen möjligtvis? Mjorå, definitivt skulle nog många i samma sitts som mig säga.och därmed känna sig ganska träffade, och jag förstår er, de e fan inte kul att höra. Och allt detta är för att det fortfarande finns människor som själva tror att de besitter en vis form av kompetens, ja tro fan de! ingen har väl samma hjärna och målsättningar i livet, eller har jag fel där med?! För jag är ju lat och icke kompetent trotts filosofisk kandidatexamen. Eller?! Men vad ska göra om jag inte använder det då? well for starters, så sitter jag ju här framför båda mina datorer och en bok om fibromyalgi som fick mig att tänka på en massa saker. Och bara för att jag anses kosta samhället pengar för att jag är arbetslös och får bidrag så betyder det inte att man bara allmänhet sitter och rullar tummar om dagarna. Jag skulle vilja påstå att mitt liv känns på något sätt mer innehållsrikt och betydelsefullt nu än vad det gjort på många år, trotts att jag en gång i tiden hade ett fast arbete och slava för ett par idiotiska chefer, levde samboliv i en liten skithåla, (med jävligt äcklig öl dessutom) där folk antagligen förväntade sig att de skulle bli nått riktigt familjeliv till slut, och se mig som en annan ordinär vanemänniska. ”But Hell No”. Det är inte riktigt min kopp av Te.

Anledning till allt detta är nog för att jag själv inte riktigt klarar av att leva ett allt för monotont liv, min kropp och själ är helt enkelt alldeles för rastlös. Samtidigt som den är extremt trött varje dag, och i samma veva kör min hjärna i säkert 120 km/h 24/7.

Jag som människa vill så extremt mycket men känner mig så begränsad i min fysiska kropp att jag har kommit till ett steg i livet (trots det ovannämnda) där jag ändå på något sätt känner mig både ambivalent och apatisk till verkligenheten. Och på samma gång som jag drömmer om hur det skulle kunna se ut om jag hade ett framgångsrikt liv med massor av extravagans, eller de faktum om jag hade stannat kvar i mitt tradiga lossas liv a la 2012 typ.

Näe! det är helt enkelt inte jag, mitt liv är gjort för att vara smått struligt men roligt istället, men vem fan sa att livet skulle vara enkelt, den som tror det lär nog behöva ”läsa om ett par kapitel”. Jag behöver spontaniteten, antar att det är Skytten i mig som skriker, om man nu tror på astrologi förstås. Det räcker med bara när jag försöker spela bas, det är lite ungefär som att vinna en trisslott, ibland är det full pott, ibland en fet jävla nitlott, eller så får du gå o ta en ny. Saker kopplas helt enkelt inte ihop ibland, och det är tyvärr så både kreativitet, samt psykisk och fysisk ohälsa fungerar vare sig människor förstår sig på det eller ej.

Lika väl är det att sitta att skriva en sådan ärligt talat randomiserad text som denna, ett sätt för mig att få ut en viss form av inre frustration men också ge lite gnutta form av verklighetsskapande tänk för alla de som väljer att vara ignoranta inom ämnet i sig. Som inte vågar diskutera och ta upp något som är så pass viktigt för att vi själva som individer ska kunna leva ett gott liv som inte anses vara inom det ”normala spektrumet”. Ta mig heller inte fel nu, jag är inte den som är politiskt insatt, då det för mig bara känns som ännu en konflikt, även fast det såklart är viktigt för att kunna föra ett samhälle vidare.

Men det jag önskar egentligen i nuläget är att man hade velat kunna räcka till mer, jag ställer upp till 100% när det går, och jag har alltid valt att ge mer än vad jag får tillbaka egentligen till de människor jag står närmast. Men gör jag det FÖR mycket så pass att det tar ut mig och min egen hälsa? Kan det vara en av orsakerna till varför jag alltid har hamnat i så pass svåra situationer i mitt annars någorlunda innehållslösa liv gentemot många andra.? Jag vill inte påstå mig att jämföra mig med andra men många gånger undrar en ju såklart. Samtidigt som jag som estetiker och även många andra av oss i branschen om inte allt för ofta jämför oss med varandra vare sig vi vill eller ej, trotts att vi utformar vår kreativitet på HELT olika nivåer och sätt. Ska jag vara ärlig så… har jag inte allt vart speciellt duktig med att skissa och rita sen jag bara vaknade en dag för några år sedan och bara tyckte att jag var helt värdelös på det. Innan det gjorde jag något varje dag i princip för att hålla mig vid liv.

Och därmed vill jag avslutningsvis bara försöka påvisa att det viktigaste är att ta vara på det som man brinner för mest i ens egna liv, gör inte som jag och kasta bort det som var mest värdefullt för att spara på det som var skit och som inte kunde räddas i slutändan på grund av vilja. Men gör det på ett sätt som inte skadar varken dig eller någon annan.OK!?

PEACE OUT // Millan

Olin.O. & Schenkmanis.U.(2002) Fibromyalgi,symptom,diagnos,behandling.Förlagshuset Gothia AB. ISBN:91-7205-348-8

Alla bilder tagna av mig