flaxncherry.blogg.se

 ____________________________________

För att förtydliga så vill jag bara säga att jag älskar min familj över allt, och utan er hade jag inte fortsatt orka som jag gör. Detta gäller även mina vänner jag haft under dessa omständigheter as well.

I och med att vi haft en tuff livssituation både jag och min familj tillsammans så har det ju såklart satt sina spår, för oss alla involverade. Detta är dock något jag inte vill gå in djupare på för att det handlar så djupt om vår integritet och med risk att fakta som bör hållas hemligt, helt enkelt bör stanna där, tills att det skulle kännas okej att prata om det i en officiell text helt enkelt.

Men inte nog med att vår hemma situation vart tung under halva min levnadstid så har jag också varit i den situationen där väldigt hård och grov mobbning legat på agendan enda sedan jag gick hos dagmamma egentligen. Hur jag personligen minns att jag blev särbehandlad gentemot de andra barnen, bara för att jag hade svårt att äta bland annat (4-5 år gammal). Eller som när jag lurades och blev instängt i trädgårds leksakernas förråd på lekis av de andra ungarna (6 år), lagom sedan när jag började skolan på riktigt så har allt eskalerat allt eftersom, till och från…..  HÖGSTADIET!! Min värsta tid någonsin. Hur många gånger ville jag egentligen bara bort, inte leva, gå i koma och hoppas på att återvända tills jag kände mig redo att get to the case in the face med alla som gjort mig så fruktansvärt illa under denna tid. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att vika dubbelt av magsmärta varje dag jag va stungen att göra mig i ordning för att gå dit. Till klassen… till alla de andra som vistades på denna jävla skola. Hur jag valde att gå runt för att inte möta vissa människor i korridoren  för att inte bli slagen både verbalt och fysiskt eller sexuellt trakaserad. Vad berodde detta på egentligen?? Att jag hade min dyslexi och gick till en extra lärare i skolan för att hinna ikapp er?? Var jag så jävla ful?? Otränad?? Fast jag cyklade minst 1 mil om dagen och tränade trupp gymnastik 2-3 ggr i veckan på det?? Varför sa ni att jag var lesbisk bara för att jag ritade nakna älvor?? (fast jag hade pojkvän :O) De va ju för fan anatomi!! Jag hade annorlunda stil JA! Det vet jag, för jag valde ändå att gå min egna väg. Trasiga jeans, kedjor och bandtröjor.

Något som jag förklarade kort i min introduktion i tidigare inlägg, var just hur jag valde att skissa/rita och konstant lyssna på hög musik till mina stackars föräldrars förtret mellan varven. (sorry about that mamma o lossas pappa <3 ) men detta var min enda terapi, min flykt från vardagen utöver den tiden jag faktiskt umgicks med de få viktiga vännerna jag hade nära just då.

När väl gymnasietiden kom så kände jag äntligen en liten lättnad, en lättnad att få vara mig själv. Jag kunde få utrycka mig och min konst på ett sätt som inte blev kritiserat av andra. (gick estet bild om ni undrar). Jag hade dock fortfarande svårt att hänga med i de teoretiska ämnena, men här så vart saker ändå mer roliga att lära sig när jag hade en liten klass (vi va 10st) och ingen som kritiserade mig för att jag var den jag var då vi alla var relativt jämlika, fast på olika individuella plan förstås…

Däremot så var man ju inne i detta med relationer i allmänhet, för mig startade detta redan under högstadiet som nämnt ovan. Ett riktigt hemskt minne var dock när ett stort bråk eskalerade mellan två personer i min nära omgivning där jag hamnade i kläm och höll på att strypas av den ena. Efter detta börjades det hos psykolog en kortare tid för att reparera skräcken. Jag har fortfarande en del av det kvar i dag, jag får panik så fort någon tar runt min hals utan tillåtelse... redan här så hade jag börjat förstå att jag på nått sätt led av nån form av eventuell depression/panikångest..

Efter gymnasiet så valde jag att ta vägen in på folkhögskola, även där träffande jag helt underbara människor varav en väldigt viktig person som vart en av mina allra bästa. Vi hade intensiv kontakt i flera år.. men tillslut orkade du inte mer. Du valde att ta ditt liv för ett par år sedan. Något som sårat mig så djupt utan att jag visat det egentligen.

Så lagom efter allt detta har man ju liksom vuxit upp så att säga, jag skaffade ett arbeta som jag satt fast med i 4a år och mådde skit för att vissa inte kunde ha compassion och förståelse för att jag och min arbetskollega i fråga inte kunde orka ta hur mycket skit som helst. Under denna tiden så fick jag en kraftig inflammation i min ena arm som bland annat utvecklade startskottet för min fibromyalgi (något jag inte nämnt innan är att jag också lyckats skada ryggen ett antal gånger under uppväxten) vilket medförde ett antal besök hos läkare. Mitt i allt detta så fick jag också svar på att jag led av grov kronisk ÅNGEST! Jag fick äntligen en del av svaret på varför jag alltid vart så rastlös, nedstämd och skör på insidan. Jag fick det svart på vitt så att säga. I detta läget så vart jag sjukskriven i en månad för att reparera mig själv både inflammatoriskt men också för att jag startade medicinering för just nedstämdheten. Efter en tids val av att arbeta 75% och lättare utbrändhet, så gick det tillslut inte mer, mina chefer ville att jag skulle överväga att gå tillbaka på 100. Men i det läget så jag helt enkelt bara NEJ, nu skiter jag i detta, jag vill starta ett nytt liv.

Detta är min livssituation som jag gått igenom i det stora hela och resulterat i det har hamnat både fysiskt och psykiskt idag, jag vill bara notifiera att även att andra mycket viktiga och tragiska saker också hänt under de senaste 10 åren som jag verkligen inte vill dela med mig av på grund av specifika reasons… den lilla flicka inom mig skriker periodvis ensam i det mörka svarta rummet efter hjälp, och har gjort det så länge jag kan minnas som den dagen när jag var liten instängd i det där förrådet för länge sedan (fortfarande 6 år gammal).

 

jag har också valt att sluta med medicineringen sen en god tid tillbaka då den bara resulterade i att jag hamnade på en apatisk nivå skulle man kunna säga, jag kunde varken känna riktig glädje vs ilska.  Och ALLT detta har väll gett en slags backfire ungefär…efter så lång tid men så mycket fysiska och verbala situationer under min livstid så har jag nog själv skapat insikten av att detta är en del av mig och jag vill vara beredd att kämpa för den trotts att jag nu! just i detta nu!! På mindre än ett dygn kommit fram till att jag förmodligen blivit i stadiet av utbrändhet igen…

Jag lever dagligen i en kroppslig värld av reflektioner, min hjärnkapacitet ligger nog alldeles för högt för mitt eget bästa. Jag skulle vilja påstå att jag precis som förmodligen många andra med samma diagnos ser saker fara igenom fram och tillbaka som på en rewindad VCR eller som också kanske går i forward, vad vet jag i detta läge… det ligger mycket grundande i till varför jag både haft/har ätstörningar och sover extremt dåligt i vissa perioder. Sen att jag har resterande fysiska svagheter gör också att det påverkar min psykiska förmåga till ett allt sämre stadie än vad jag ibland själv klarar av att hantera. 

Varje gång när jag väl tittar mig i spegeln eller för en gångs skull väljer att ta en selfie så ser jag bara själslöshet I mina egna ögon. Ett självförtroende för hur jag sett ut har också varit mycket grund i vardagliga situationer och hur detta med kroppsideal också har varit ett stort problem under min uppväxt…. jag har alltid valt att gömma mig för värkligeten i stora Hoddies för att på så sätt själv känna mig mindre och på de sättet kunna gömma mig . dock där kommer även min fundering kring varför jag alltid fått den känslan av att ingen ser mig?!. Syns det så tydligt in i mig att det är något som inte stämmer att folk skräms bort av det? Jag vet att det låter lame ASF, som att jag säger emot mig själv i detta men detta är vad själen vs kroppen arbetar med varje dag… JA vist jag pratar med människor dagligen, men jag har egentligen bara några få som direkt ser in i mig och ser att, ”hon mår nog inte bra idag” (och i regel brukar jag va relativt ärlig för jag vet att det inte är värt att gömma det) men utöver det?? Vart ligger det problemet, är det jag? eller andra som lever i sin individuella bubbla? och att jag som person är väldigt maskulin i mitt beteende och klädstil trots att jag utöver det är ”straigt of” kvinna?!?! Ligger detta i min ångestmentala världsbild av mig själv eller är det faktiskt så jag tolkas av omvärlden? Detta är bara några av de faktiska saker som går runt i mitt huvud fram och tillbaka varje dag i princip, det och tillsammans med oron varje dag av hur det ska bli av mig efter BTH, eller hur ser mitt liv ut om 5 år osv..

Men med detta vill jag heller inte att någon eller på något som helst vis ska tycka synd om den jag är, hur jag tänker som person eller för vad jag gått igenom under mina snart 30 år som levande individ på denna jord. Jag vill bara försöka förstå och ge förståelse för att jag är jag oavsett hur det än ter sig från dag till dag.

”Peace out”

//Millan