flaxncherry.blogg.se

Vi börjar extremt djupt med våra introduktioner på denna blogg. Så nu när vi är inne lite på samma ämne så varför inte ge min synvinkel kring det hela? Detta kommer förmodligen att delas upp i olika inlägg...

Jadu, jag har skrivit många artiklar på min gamla blogg, Eddiemans Fredagspub, om just mobbning. Men det är där som allting börjar enligt mig. Det är just där som känslor om hat, ilska men också frustration över att man inte är perfekt i livet, som uppstår. Och en rad massa andra faktorer som bidrar med oro, ångest och tillslut också om depression. 

 

Det är mycket djupa och tunga tankar som florerar kring dessa djupa och emotionella ämnen. 

Den stora skillnaden mellan mig och Millan (rätta mig om jag har fel Millan) är att på min skoltid, min hela skoluppväxt var att jag var så himla svag. Jag var ensam hela tiden och umgicks knappt med någon på fritiden. Jag vill minnas att så fort jag slutade skolan så gick jag alltid hem. Jag gick alltid hemåt och var alltid trygg i mitt hem tillsammans med mina oroliga föräldrar som försökte alltid göra saker för mitt eget bästa.

 

Men jag får en liten vibe i det hela att jag tror mina föräldrar tyckte det var bra att jag var hemma hela tiden för att då behövde ju inte mina föräldrar vara ständigt oroliga för vart jag var någonstans. Mamma var alltid nöjd att jag var hemma. Och jag vill också minnas att pappa inte brydde sig om det heller. Jag var ju alltid hemma och gjorde mina sysslor såsom till exempel att spela in mig själv med min trofasta kassettbandspelare och ha mina egna talkshows för mig själv. Det var just det som jag minns mycket starkt att jag gjorde varje dag och jag tyckte det var fascinerande och roligt samtidigt. 

Och det var, på grund av min ensamhet men också på grund av rasism, som jag vart mobbad . Men det var alltid verbala hot men jag tog dem så extremt hårt att jag inte kunde göra mer än att gråta utav förtvivlan och bara väntade på att berätta det för min stackars pappa som gjorde allt för att skydda mig som en gång när han skrev tillsammans med mig, ett brev till den lokala rektorn i skolan angående dessa problem. Men det hela slutade sorgligt nog med att rektorn endast tyckte min skrivstil var snygg.

 

Men jag vet att mina lärare var alltid schyssta mot mig. 

Jag vill minnas att vi hade en heldag tillsammans med hela klassen där vi just pratade om mobbning, medvetenheten och konsekvenserna kring mobbning och det var faktiskt en djup och trevlig dag. Men den effekten varade dock inte länge...

 

Så där har ni varför jag är som jag är idag. Mestadels. 

Nog för att jag presenterade mig själv i denna blogg som en glad, nöjd och optimistisk kille..
Jag är också ensam, vilsen och konfunderad över saker och ting än idag.

 

Något som jag tycker om?

 

Något som jag gillar?

 

Det får ni veta sen! Ha det gött allesammans! //Eddie